Kolarna från Ingsån

Resning av resmila (bild från wikipedia)

Resning av resmila (bild från wikipedia)

När jag gick på mellanstadiet i Östra Eds skola sjöng vi en visa av Dan Andersson som hette ”Jag väntar vid min mila” och en strof i visan löd ”Jag väntar vid min stockeld medan timmarna lida. Medan skogarna sjunga och stjärnorna gå”. Det är lite så jag ser kolaren framför mig, han satt där trött, sliten och smutsig, vaktandes sin mila.

På farmors fars sida, långt bak i släkten finns ett par generationers kolare. De höll till i en by som heter Ingsån som inte ligger långt från Dalälven i Söderfors socken i Uppsala län.
I Ingsån har några av mina förfäder bott i flera generationer. Den äldsta anan som jag hittat är Anders Hemmingsson född ungefär 1667. Han lär ha varit son till Hemming Forsberg. Om även hans far Hemming bodde i Ingsån vet jag inte. Anders bodde med sin fru Brita Jonsdotter och deras sex barn, tre pojkar och tre flickor.
Anders arbetade som kolare och tillverkade träkol i en så kallad kolmila. Träkolet användes i framställning av järn från järnmalm i hyttor, järnbruk och smedjor. Antagligen levererade han träkol till Söderfors bruk som låg mindre än en mil från hans hem.

Det finns två varianter av kolbotten i en kolmila, liggmila eller resmila. Namnen markerar hur veden staplades i milorna- antingen liggande eller upprest. Resmilan infördes på 1600-talet av vallonerna. Med tanke på att Anders bodde i en vallonbygd så var det antagligen en resmila han hade. Att vara kolare var ett smutsigt och slitsamt arbete. Själva kolningen med efterarbete tog 2-4 veckor och var ett hårt arbete som krävde ständig bevakning. Det gällde att inget gick snett så att milan brann upp och med den flera veckors arbete. I och med att milan krävde bevakning dygnet runt byggdes en kolarkoja bredvid milan där kolaren bodde.

Kanske bodde de i en kolarkoja liknande denna (bild lånad från wikipedia)

Kanske bodde de i en kolarkoja liknande denna (bild lånad från wikipedia)

Om arbetet som milare var ensamt för mina förfäder vet jag inte. Kanske fanns det en del milor runtomkring som sköttes av andra kolare. Både Gysinge och Söderfors bruk fanns ju i närheten så mycket träkol behövdes produceras. Kanske låg inte milan längre hemifrån än att att familjen kom och hälsade på med jämna mellanrum. Barnen skickades kanske med mat till far.
Anders Hemmingssons yngste son Anders Andersson blev liksom sin far kolare i Ingsån. Det verkar dock som att han senare blev skogsvaktare vad jag kunnat utläsa från en av hans söners dödsnotiser. Han föddes 1711 och blev säkerligen upplärd av sin far. Den 1 november 1736 gifte han sig med skräddardottern Brita Ersdotter (1713-1769). De fick tre söner, Anders, Erik och Lars. Trots att Brita varit sjuklig i många år avlider Anders före sin hustru i maj 1765. I Anders dödsnotis kan man läsa att han ”wårdat och hulpit henne med besynnerlig ömhet”. I Britas dödsnotis fem år senare kan man läsa följande ”Warit sjuk 24 år i swullnad och convulsioner”. Vad stackars Brita lidit av vet jag inte.
Åtminstone två av hans söner, Anders och Erik blev också skogsvaktare. Alla tre sönerna tog sig efternamnet Lundberg. Varför de valde just detta namn vet jag inte. Anders Lundberg fick sedermera sonen Nils. Nils gifte sig med Margareta Spit som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Farmors sida av släkten och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s