Carl Lundins artikel om sitt liv i Sydafrika

Carl Erhard Lundin (1881-1944)

Carl Erhard Lundin (1881-1944)

Carl Lundin som var gift med farfars faster Elisabeth författade en artikel om livet som missionär i Sydafrika. Den publicerades i Helgelseförbundets bok I skördefolkets spår år 1940.

Framsida på boken I skördefolkets spår.

Framsida på boken I skördefolkets spår.

Avskrift av Carl Lundins artikel i boken I skördefolkets spår 1940 sid 37-41.

Något från pionjärtiden

Av C E Lundin.
Redan under de första veckornas vistelse i Afrika fick jag en inre förvissning rörande åt vilket håll jag skulle gå för att bryta ny mark. Omkring tre år senare hade jag alla papper klara för att kunna begiva mig till ett av de inföddas reservområden för att där vid Itongasi-floden bygga en ny missionsstation. Där fanns en mycket vild och rå pondo-stam. Slagsmål och mord hörde nästan till det vardagliga på den tiden. Samma vecka, som vi anlände hade tre mord begåtts.
Det var de sista dagarna av juli 1908. Vi hade en tvåhjulig kärra packad med ett tält och verktyg jämte matförråd för den närmaste tiden. Utgångspunkten var Imbizana, där jag verkat omkring två år, och där jag nu lämnade min hustru kvar för att fortsätta skolarbetet. Jag hade lejt en man till att köra kärran som drogs av sex oxar. Någon körväg fanns ej längre än till Imbizana så vi fick nu lära oss att förstå vilken välsignelse det är att ha en väg. Oxarna hade aldrig förut haft en vagn eller kärra efter sig, därför satte de i sken då hjulen började knarra. Snart lyckade de kasta av sig oken och springa åt skogen. Det tog mannen hela dagen att få fatt på dem. Nästa dag försökte vi igen. Nu hade jag god nytta av att jag i ungdomen hjälpt far att tämja stutar. Efter en del äventyr under färden kom vi fram till den utsedda platsen sent en kväll.
Sedan vi undersökt terrängen och lejt några infödda till hjälp, fick man stiga ned i lergropen och slå tegel att bygga med. Bröderna Alm och Linde kommo mig till hjälp. Men ingen av oss hade någon erfarenhet av tegeltillverkning. På något över två veckor hade vi dock gjort något över 25000 tegel för hand och lagt ut i solen till torkning. Sedan gingo vi till skogen och högg ved att bränna teglet med, vilket lyckades väl. Snart kunde vi så börja bygga ett litet samlingshus och därefter ett litet boningshus, som allt sedan dess har varit vårt hem här i Afrika.
Nu började ett hårt, långsamt och tålamodsprövande arbete. Vi hade förut tänkt, att hedningarna längtade både efter att höra evangelium och lära något av oss, men här syntes intet av detta. Högts få kommo till mötena på stationen, och då vi besökte dem i deras hem, voro de ej vidare glada åt vårt besök. När vi bad dem sända sina barn till skolan, gällde deras första fråga huru mycket pengar vi skulle ge dem, om barnen kom till skolan. Vi hade önskat att få komma till en mörk plats, nu hade vi verkligen kommit till en sådan. Skulle vi hålla provet i alla de svårigheter som mötte oss här?
Förvissningen om att Gud sänt oss hit och om att evangelium är en omskapande makt gav oss mod att hålla ut. Snart började dock ordet att verka, och vi fingo till och med uppleva en liten väckelse, då några började fråga vad skulle göra för att bli frälsta. Under årens lopp har några nu och några då kommit till tron. Fastän många stormar gått över den lilla församlingen, så är den alltjämt ett ljus i mörkret.
Skolverksamheten har särskilt under de sista åren gått framåt. Istället för att föräldrarna i början ville ha betalt för att sända barnen till skolan, så kan vi nu, ehuru våra skolhus blivit tillbyggda, knappast mottaga alla barn, som vill komma till skolan.
Ungdomen är framtidens hopp, men här möter oss nu många svåra problem, särskilt då det är fråga om passande ledare. Detta problem har under hela tiden förorsakat oss mycket bekymmer. De två bästa av våra medhjälpare har haft svårt att vara sams. En gång måste vi utesluta dem båda ur församlingsgemskap under tre månader. Båda vill vara den störste, men de ha svårt att lära sig gå, tjänarevägen, som leder till sann storhet.
En av våra utstationer ligger på ett område, där en zulustam bor, och denna stam har varit mera mottaglig för evangelium. Emellertid köpte sig hövdingen egen jord i annan del av landet, varför många av hans folk år efter år flyttar efter dit.
Som intet folk i längden låter sig nöja med att vara underlydande- detta gäller även i den andliga verksamheten- så har vårt mål varit att fostra de infödda troende till oberoende av oss själva och vår mission, men ännu har vi icke hunnit detta mål.
Visserligen ha många prövningar mött och verksamheten gått sakta framåt på denna plats, men då vi gör en jämförelse mellan förr och nu, ha vi mycket att tacka Herren för.

Annonser
Det här inlägget postades i Farfars sida av släkten och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Carl Lundins artikel om sitt liv i Sydafrika

  1. Ping: Farfars farfar- pojken från Småland som blev båtsman på Gotland | Östra Eds-rötter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s