Farfar seglade på de sju haven

Artikel i Västerviks- eller Norrköpingstidningen

Intervju med farfar

Min farfar Folke var under en period i sitt liv sjöman. Han hade alltid känt en dragning till sjön men hade lovat sina föräldrar att inte gå till sjöss så länge de levde. När så fadern som var den sista att dö av föräldrarna dog så mönstrade han på. Han arbetade som jungman, lättmatros, matros och bästeman på bl.a. M/s Vida och s/s Frey.  Sammanlagt blev det 6 år på sjön innan han träffade min farmor, gifte sig och blev bonde i Småland. Nedan kan ni läsa en intervju med farfar som publicerats i  Västerviks- eller Norrköpingstidningen. Jag vet inte vilket år den publicerades men jag gissar att det var någon gång på 70-talet.

Lantbrukaren från Östra Ed gjorde långresor till sjöss
– Jag ångrar inte ett ögonblick av de år till sjöss, säger lantbrukare Folke Karlsson,  Skärkullen, Västerum, Östra Ed, ett faktum är att ”det ryckte i benen” ordentligt när jag vid besök i Stockholm gick förbi Sjömansförmedlingen. Ibland kunde jag inte hjälpa det, jag måste faktiskt gå in på förmedlingen och prata en stund med tjänstemännen, som var goda vänner till mig.

Numera har längtan till havet gått ur kroppen. Folke Karlsson har slagit sig till ro och brukar sin 15 hektar åker och drygt 100 tunnland skog och brottas med de bekymmer dagens lantbrukare har.
– Jag är född i Silte på Gotland och som rättrogen gotlänning kände jag redan som ung dragning till sjön, berättar han. Men jag hade lovat mina föräldrar att så länge de levde skulle jag jobba på land. Det dröjde faktiskt till efter kriget innan jag blev fri från det löftet. Min första båt var en tremastskonare, som gick Östersjöfart men snart nog kom jag ut med ett fartyg, destinerat till London.

Olja i Texas
Under åren fram till 1952 hann Folke Karlsson med att jobba som matros, båtsman och bästeman och se många främmande länder. Han gick med oljetankers till Venezuela från Amsterdam, en långtripp på 12 månader, och till Texas city där också olja lastades. I den sistnämnda staden fanns tydligen ganska många, som kunde tala svenska perfekt. När sjömännen satt på restaurang blev de bjudna på allt av dessa svensktalande.
– Men när vi lastade olja i Venezuela var det förbjudet att gå iland. Det var sträng kontroll av vakter så någon promenad blev det inte av, säger han.

Knep mot sjösjuka
Folke Karlsson började med att vara sjösjuk under två års tid men övervann svårigheterna och hade sedan inga besvär även om det blåste storm.
– Det finns många knep att ta till. Ett är att äta så mycket man orkar men då skall man akta sig för fet mat. Ett annat är att iaktta vågorna och att intala sig att de inte är så farliga som de ser ut. Ett tredje sätt, som passade mig bra, var att hela tiden jobba ute i friska luften. En gång när jag skulle ta en törn vid rodret och kom in i styrhyttan blev jag litet illamående, men det var ingenting mot jungman, som hela tiden hade en stor hink bredvid sig att kräkas i!
Ett 30-tal gånger gick Folke Karlsson med fartyg genom Suez-kanalen och det kan ju i dessa dagar ha sitt berättigade intresse. Varför han blev landkrabba så tidigt som 1952 berodde på att han under en storm halkade och bröt en fot. Han tyckte efter den olyckan att han kunde ta det litet lugnare och eftersom hans fru ärvt föräldrahemmet i Östra Ed bosatte de sig där. Han köpte därefter in ett intilliggande litet lantbruk och har nu sysselsättning dagarna i ända.

Jul i solsken
-Jag var till sjöss tre jular, säger han, och även om vi hade både julgran och julmat ombord kändes det litet underligt. Den tråkigaste i mitt liv upplevde jag under gång i Indiska oceanen. En kolossalt varm sol och hett som i en bakugn och julgran med julmat. Det gick liksom inte ihop!
Folke Karlsson anser med bestämdhet att talet om att en sjöman har en flicka i varje hamn bara är en myt. Det finns inte tid att gå i land och stifta bekantskap när man sliter hund på en oljetanker.
– Det tog sex timmar att lasta dieselolja och på den tiden hann vi minsann inte springa efter flickor, säger han. Det fanns tusen och en saker att uträtta ombord under lastningen och sedan var det bara att styra ut på böljan den blå. Sjömannen i våra dagar har annat att göra än att uppmana flickorna att ”titta in i min lilla kajuta”…
BO SUNDELIN

Annonser
Det här inlägget postades i Farfars sida av släkten och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s